En del av oss tycker att det är helt lugnt att träffa släktingar till sin partner. En del av oss tycker det är trevligt. En del av oss blir knappt nervösa. Somliga andra av oss, tex. jag, hyperventilerar, svettas, spyr och försöker med alla medel komma undan detta. Jag är inte 14 år. Jag är inte folkskygg, men jag tycker det är jobbigt, jag känner mig granskad, synad i sömmarna och framför allt dömd. Som en jobbintervju, bara det att utslaget från domarna kan påverka den relation man har till sin kärlek. Jag är alltså ett barn, på det viset.

En tid i mitt liv tillbringade jag på Irland. Storyn bakom detta kan vi ta en annan gång. Jag hade en pojkvän där, en Irländare. En tvättäkta sådan, som vid 24 års ålder fortfarande bodde hemma hos sina katolska föräldrar. På Irland är det väldigt vanligt att man bor hemma tills man är gift. Familj är viktigt där. Väldigt viktigt.

Efter att vi varit ett par i några månader var jag tvingad att träffa familjen. Hans bror och en syster hade jag träffat och dom var det inga problem med. Det var den katolska mamman jag gruvade mig för.

Träffa släkten kvällen närmade sig och jag var minst sagt nervös. Vi pratar avgudad son vars mamma fortfarande lagade hans frukost. Vi snackar svensk tjej som dom redan trodde var en smula galen. Vi snackar en släkt som var så många att det tog en kvart att räkna upp namnen.

Kvällen kommer och vi ska iväg. Jag tog för givet att vi skulle hem till dom, men min pojkvän upplyser mig om att vi ska till den lokala puben. Ok. Såklart. Irländare ja.
Inne på puben är det ett sjudundrans liv. Innan jag vet ordet av har jag en pint i ena handen, en moster i den andra och blir kramad av 100 människor jag varken vet vilka dom är eller vad dom heter.
Alla var så nyfikna på The Swedish girl, tydligen hade jag blivit skvallrad om sen den dagen jag träffade min pojkvän.
Hans mamma jagar fatt i mig. Hon tar med mig ut för att röka och sätter mig på en stol bland sina vänner. Av någon anledning tror hon inte att jag förstår engelska särskilt väl, så hon pekar mest och tilltalar mig med korta stavelser ”You like?” och pekar på ölen, i den stilen var det. Jag känner att jag inte vill verka kaxig genom att påtala att jag förstår precis vad alla säger, så jag nickar mest.
Efter ett tag säger hon: ”smile Victoria!”
Jag drar lite på smilbanden, osäker på varför jag ska le. 
”Smile bigger!” Jag ler lite till. Min svärmor gapar då till sina vänner ”Look at her lovely teeth! She has gorgeous teeth this one” Alla stirrar och ger medrop.
Jag sitter där som en liten utställningshund, lydigt leende. Min pojkvän står en bit bort, hånleendes åt mig, han tyckte det var väldigt roande.

Släkten verkar gilla mig i allafall. Kvällen avslutas med att min svärfar står med ena armen runt mig och talar stolt om sin son och säger ”You´re in the family now girl!”
Uncle Paddy vill att jag hälsar min mamma att ”Uncle Paddy is going to Sweden and he wants a big bed”.

Efter detta välkomnande in i familjen har jag blivit mindre nervös för liknande sammanhang, det är inte mycket som kan toppa detta på den fronten.  Det var trevligt. Skrämmande till en början, lite suspekt att få le på kommando, men trevligt. Jag gillade min Irländska familj. Och jag vet precis hur signaturen Bäfvern kände sig.