Kanske är patetiskt nu. Träffade en ur mysig kille i julas, som då hade kommit ur ett förhållande som varade i åtta år med äktenskap på tre månader, där hon lämande han.
Första dejten varade hela kvällen, klickade redan då. Allt flöt på, vi umgicks som att vi hade varit tillsammans i evigheter. Vet inte vad som hände då jag åkte till den orten jag bodde i (vi bor numera i samma stad) jag hörde ej av mig under de veckor jag var borta och inte han heller. Han hjälpte till vid flytten till nya lghtn samt har fixat allt i min lgh. Vi trivs i varandras sällskap. Vet inte om jag sköt mig själv i foten då jag började ställa krav, men ändock inte visade mina känslor till 100 procent. Det hela slutade med att han hörde av sig en kväll och talade om att pirret i magen hans har försvunnit, att han är ej den som kämpar etc. Vid första dejten så pratade vi om allt som rörde ett förhållande hur vi skulle reagera och allt, när det kommer att såra någon etc. Telefonsamtalen varade i några timmar, avslutades att vi bestämde att vi skulle ses dagen efter för promenad (hans förslag), vilket gick super. Sen dess har vi varit vänner, setts över fika, middagar mfl.
Både jag och han är osäkra vad vi vill, dock så säger han att han är redo för ett förhållande men vill ”borra” ordentligt för att se vad nästa tjejs avsikt egentligen är.

Kruxet nu är att jag begriper mig ej på han, fick ett sms som löd ” Jag kan inte ses idag, ska på date. Kanske kan ses snare i veckan”!!!
Ähm… menar på, visst vi är vänner men vad är det han försöker säga till mig? Att jag är en jubelidiot?
Jag har känslor för han men har inte sagt det till han rakt ut vad jag känner för han, mer än att jag vill inte rusa in i någonting och att jag är glad att han har avväpnat mig, då jag rusar in med hull och hår. Det är jag som föreslår om vi ska ses, och får till svars att han har mkt på jobbet mfl. MEN att vi kan väl hitta på något en annan dag. Jävligt frustrerande, för i min värld har man ingen intresse så säger man det rakt ut jag vill inte träffas! Eller är det så att han gör detta av ren feghet? Är det så att han har känslor för mig men beter sig som ett ”svin” för att se hur jag ska reagera på hans beteende? För att genom att säga som han gör nu har han väl gjort bort sig själv?!!

Är det dumt att tala om för han vad jag känner eller gör jag mig själv till åtlöje?

Inskickad av: Nichole

Kan berätta om en sak som hände under en av alla dessa nervösa första dater.
Gick ut med tjejen då, hade träffat henne genom en gemensam bekant. Vi sitter på en restaurang och pratar och äter.
Känner hur det börjar klia i min näsa, det sticker lite liksom. Helt från ingenstans så nyser jag helt galet. Vi snackar stor-nys här va.
Som tur får jag upp handen där jag lyckas fånga den snorblandade maten.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till så jag torkar bäst jag kan med servetten. Ursäktar mig och går iväg på toan.
Tjejen ser helt äcklad ut först. När jag kommer tillbaka till bordet låtsas hon som ingenting.
Inget jag kunde hjälpa, men detta är ju verkligen inget man vill ska hända under första daten…
Vill ju inte bli ihågkommen som killen som spruta gegga på bordet :/

Inskickad av: Anonym

Jag har varit på en hel del internetdater i mina dar. De flesta brukar vara ganska trevliga, man tar en fika eller öl, pratar, känner efter. Är det någon jag vill träffa igen, vad har vi gemensamt, hur flyter samtalet, finns det någon kemi, osv. Brukar inte vara några större problem. Dock kan även en rutinerad internet-dejtare missta sig fick jag bittert erfara häromveckan.
Hade pratat lite till och från på nätet i någon månad med en kille som bor i samma stad. Visste lite basic info om honom, vart han kom ifrån, var han bodde, vad han jobbar med, osv. Hade sett några bilder, han såg riktigt söt ut på korten och var trevlig på msn. Han frågade mig ”när får man träffa dig då?” så vi bestämde att vi skulle ta en fika några dagar senare.

Vi bestämmer att vi ska ses utanför en butik i stan. Jag går dit, tittar, men ser honom inte. Ringer och frågar var han är. Då står han på andra sidan gatan och gömmer sig vid väggen. Ville han spana in mig på håll och kunna fly om han inte gillar det han ser? Hmm… Ganska märkligt beteende. Han kommer fram och vi hälsar. Får en väldigt stel och konstig kram. Noterar att utseendet inte stämmer bra överens med korten. Han ser allt annat än pigg ut, har mörka ringar under ögonen och han ler inte ens när vi hälsar.
Redan där känner jag att jag vill hem, men det är lite för sent att dra sig ur nu. Vi går in på ett fik och köper varsin macka. Försöker föra en konversation med människan men det går väldigt trögt och vi har inte mycket att prata om, typ vädret och lite diffusa semesterplaner. En date är inte särskilt bra om man måste prata om vädret. Det blir pinsamt tyst, jag sitter mest och tittar ut genom fönstret och känner att jag måste där ifrån. Funderar på hur jag ska planera min flykt. När jag lyckats få i mig min macka efter några långa minuter ursäktar jag mig med att jag måste på toa. Jag messar en kompis och skriver att jag behöver hjälp. Ber henne ringa mig så jag kan säga att hon är i knipa och behöver min hjälp.
Går upp igen till min date och tack o lov ringer telefonen några minuter senare. Hittar på en historia att min kompis som är granne med mig är utelåst o att hon vill komma hem till mig, så jag måste tyvärr åka hem.
Vinkar ett snabbt farväl och sen drar jag mig hemåt till hemmets trygga vrå.
Det kändes väldigt olustigt efteråt och jag undrar varför han var så konstig. Var han väldigt trött, väldigt nervös eller bara lite bakom?

Känner dock att jag fått nog av internetdejtande för ett tag…

Inskickad av: MissX

Jag kan berätta om en grej som hände mig på temat ”kärlek”

Jag arbetade för ca ett år sedan på en företag med många anställda. Då det alltid sprang runt en massa folk var det svårt att ha riktig koll på alla, man hejade när man mötte någon, småpratade i lunchrummet kanske, men vad alla hette hade jag ingen aning om.
Det finns en kille som också arbetar där som jag kände igen till utseendet. Mindes att jag hade pratat med honom vid några tillfällen men jag kände honom verkligen inte.
Så var det dags för den årliga vårfesten på företaget. En tradition att alla grillar och har en fest utomhus för att fira våren.
Jag är där och vi har trevligt hela gänget. Killen är också där men jag lägger knappt märke till det, han är ju ingen jag direkt umgås med.
Senare på kvällen kommer han fram och ber att få prata med mig lite avsides, det var privat som han uttryckte det. Det går bra tycker jag så vi går iväg.
Jag kan lova att jag höll på att ramla baklänges när han friar till mig!
Jag trodde först inte mina öron, sen trodde jag att han skojade. Men icke.
Han bedyrade sin kärlek som tydligen hade varit sen första gången han såg mig och han visste att vi ”var rätt”.
Jag tackade vänligt men bestämt nej.
En aning smickrande och en aning skrämmande. Vi kände ju inte varann ett enda dugg, jag visste inte ens hans namn!

Inskickad av: Fortfarande ogift

Jag ska bikta mig om en grej nu dårå.
Är en man på 40 bast, för flera år sen separerade jag och min fru oss och hela den historien. Hon träffade en ny, själv ville jag vänta lite och ta det lugnt, man fick ju en andra barndom kan man säga!

Man fick göra saker som frugan hade sagt nej till. Lyssna på bra musik igen och dricka bira, haha ni hajar grejen tror jag..
Men efter sisådär ett halvår så började jag känna mig ensam.
Jag nämnde det här för en nära vän och han föreslog mig att jag skulle testa på en kontaktannons i tidningen kanske?
- Nej, sa jag det kändes för stenålden. Visst, jag är en man i medelåldern, men var inte kontaktanonnser att ta i?
- Men det kan ju bara behöva vara lite på skoj då liksom. DEt är ju inte heller säkert att du får något svar?

Det var ju sant. Jag formulerade ett litet brev i tre (?!) dagar och skickade sedan in det.
Nervös som fan var jag, varför skickade jag in det, skulle någon känna igen mig. Skulle mitt ex fatta att det var jag, eller ännu värre.. Tänk om någon skulle svara?!

Jag vågade knappt kolla i tidningen veckan därpå. Bara för att man är kille så betyder inte det att man inte är nervis.
Men där stod den, ihop med många andras.
Inget mer med det och så farligt var det inte. Men nu var det den svåra biten kvar då, att vänta.
Jag hade gett dom mitt nummer så det skulle vara någon som ringde upp…
Redan dagen efter att annonsen publicerat så ringde det en liten kvinna. Hon hette Elsa och kom ifrån trakterna runtomkring. Ville jag träffas?

Vi bestämde att båda skulle åka in till en liten större ord för en fika, sanningen var den att jag inte ville ha hem henne riktigt än. Kändes inte riktigt okej va…

Eftersom hon inte hade fått en bild utav mig och inte heller jag utav henne så körde vi på det gamla ”rosen- i – knapphåls”- tricket. Men för att säkra mig om att hon skulle hitta mig så tog jag en speciell halsduk på mig.

När jag kom till fiket som vi hade lyckats bestämma oss för- efter en massa om och men, vägbeskrivningar och misstolkningar- så gick jag in och satte mig vid förnstret.
Jag tittade på vägen utanför och så människor gå förbi. Sedan kom ett gäng äldre mc/raggare, dom svängde in till fiket och jag noterade skräckslaget att en utav dem hade en ros.
Jag vill då bara notera att kvinnan som hade rosen var på gränsen till överviktig och hade häng på sina brallor. Hon hade kortklippt ovättat hår och en massa ringar på fingar och öron.
MEdans jag sätt dör fick jag panik. Jag snodde åt mig rosen och gömde den i min hand. Hon tittade på mig och jag såg på hennes små grisögon att hon sökte något. Hon sa nått till sina pundarvänner och gick.Jag hade glömt att jag gett henne min yuppinalles nummer och såklart börjar den ringa. elt skärrad tar jag upp mobilen och kollar på den, där står det ett nummer som jag inte känner igen…
Jag måste påminna er om att jag är helt dillusionerad, tro fan att jag svarar!

- Hallå, säger en röst i andra änden.
- Hej, säger jag.
- Är du inte här?
Kefft, nu ställer jag mig upp och går längst in i fiket så att jag kan se hur hon ser ut om hon skulle vända sig om
-Nejmen jag hinner inte. Måste dra!
- Men..
Jag vet inte om hon kom på att det var jag, hade ju halsduken på mig men ja, hon kanske inte kunde lägga ihop två och två?
Feta gris..
Efter det åkte jag hem till min polare och smätte honom över näsan. Aldeig mer att jag lyssnar på den grabben säger jag bara!

Jag vet inte vad som hände med fläskkorven, efter det skrev hon och ringde och en gång var hon full. Vilka knäppgökar man kan hitta va?

Inskickad av: Thomas

Nu ska jag berätta för alla er varför man INTE ska träffa massa puckon från internet.
Pratade med en kille som var allt jag ville ha och lite till (trodde jag). Han var snygg (på korten) han var trevlig som attan och vi kom så helt galet bra överrens. Vi mailade och msnade, ringde och smsade. Jag var inne i någon form av bubbla med honom. Mina drömmars man! och han ville ha mig
Så kommer den stora dagen. Han bodde i en liten stad ett par mil ifrån mig.
Vi ska träffas. Vi ska se varann och kasta oss i varandras armar och sen leva lyckliga i alla våra dagar.
Trodde jag haha
Jag tog tåget iväg på morgonen. Solen lös och mitt hjärta klappade. Äntligen påväg!
Väl framme kliver jag av tåget. Är sjukt sjukt nervöst… Går in genom stationen och ut på framsidan.
Var va han?
Ser hur en kille kliver ur en bil och tittar åt mitt håll.
Herrejävlar.
Hans midjemått var liiite större än vad korten visade och vad han hade sagt. Öhm..
Men jag ler och går fram och säger hej.
Han kommer fram och kramar mig. Han stank av någon parfym.
Redan där kände jag, nej tack…
Men vi åker iväg i hans bil. Vi pratar lite, men det är stelt.
Meningen är att jag ska stanna över helgen…
Vi kommer fram till hans lilla hus han har en bit utanför stan. På gården står det hur jävla mycket bröte som helst!
Gamla bilar, saker jag inte ens vet vad det är, en skrotupplaga, minst sagt.
Vi går in i huset och där ser det ut som 1972, orangea slitna gardiner, en soffa som är helt trasig. Plus att det ser ut att inte ha blivit städat, sen 1972.
Jösses. Jag kände mig helt grundlurad.
Han har tre katter som springer omkring och gör sig påminda med ingrodd lukt.
Jag ville åka hem. Men jag visste inte alls vad jag skulle säga.
Han bjuder på kaffe och vi pratar lite. Eller ja, han sitter och berättar om alla saker han vill göra med gården. Min enda tanke var ”bränn ner skiten och skaffa något som inte kräver sanering” men det kunde jag ju inte säga…
Han skojar en massa om att det fattas en fru på gården. Min mage knöt sig varje gång. Skulle hellre hoppa i sjön än bosätta mig på denna äckliga plats.
Det var bestämt att vi skulle till en fest hos hans kompisar den kvällen, så vi gick dit lite senare.
Åldern på deltagarna var allt mellan 14 och 45 tror jag. Och alla fick i sig minst 2 liter sprit skulle jag gissa på. Det var helt galet.
Fick hjälpa en stackars tjej som däckat i trappan, en annan grina över sin pojkvän. Sådär höll det på hela kvällen.
Killen jag var där med var hur full som helst och ville hålla på och krama mig hela tiden.
När vi sen skulle sova försökte han sig på lite tafsande, men jag sa åt han att lägga av och sov på soffan.
När han sedan spyr och sen kommer ut och förklarar hur mycket han tycker om mig och blabla når jag min bristningsgräns.
Direkt när vi vaknar ber jag honom köra mig till tåget.
På tågstationen får jag vänta i fyra timmar, men det var det värt!
Jag var ganska så besviken när jag kom hem igen, min prins var minst sagt en groda..
Men aldrig mer någon internetdate för mig kan jag lova…

Inskickad av: Jossie

Jag har ett litet problem, eller ja, en grej jag går och funderar på hela tiden. Jag vet inte alls hur jag ska göra, eller känna. Så jag tänkte att jag kanske kunde få några synpunkter på det hela.
Det ligger till såhär:
Jag har träffat en kille i snart två månader. Vi har väl inte direkt sagt att vi är tillsammans, men det känns som vi är det om ni fattar vad jag menar.
För några dar sen låg vi i sängen och pratade. Vi kom in på första kvällen vi träffades. Vi hade pratat på nätet och skulle ses en lördagskväll för en fika. Han hade då sagt till mig att han var bortbjuden på middag senare den kvällen, men vi skulle ses innan vid 17, han var tvungen att dra vid 19. Det var inga problem för mig, jag tyckte att det var en bra idé med en fika med tidsram, tänk om han va helt knäpp liksom?
Vilket fall så berättar han där i sängen att han den kvällen inte alls skulle på nån middag. Han hade en annan date efter!
Han gick alltså och fika med mig först och sen iväg och träffa en annan tjej.
Jag blev först skit sur. Vad var det för människa jag låg bredvid?
Men sen prata vi och han förklarade att han inte kände mig då, han ville liksom ”spara tid” som han sa. Visst, vi hade ju inte träffats alls innan den kvällen, men gör man så ändå?
Jag har typ förlåtit honom, men det känns ändå som om jag inte vet om jag kan lita på honom till 100 %. Vad döljer han mer och vad har man mer gjort?
Vad tror ni? Hur ska jag göra?

Inskickad av: Förvirrad själ

Varför ljuger folk så mycket på nätet?
Som om man inte skulle få reda på sanningen ändå tillslut.
Jag träffade en tjej på en dejtingsajt. Var klar med från början att jag ville ha en riktig relation, jag har lekt klart eller vad man ska säga.
Vi mailar, pratar i telefon under en tid. Bestämmer oss för att ses, för vi kom väldigt bra överrens.
Under dejten, som till början var väldigt trevlig, berättar hon att hon har en son på tre år.
Det hade hon inte berättat innan.
Jag fattade ingenting, varför hålla en sån sak hemlig?
Jag har väl inget emot att träffa någon som har barn, det får man ju ta i sånna fall. Men att inte berätta det från början?
Konstigt, i mina ögon. Visste ju inte mer vad hon ville hålla hemligt, så det blev inga fler dejter.
Eller vad säger ni, ska man inte berätta sånt innan?

Inskickad av: KK (Kamouflerad kotte)

Detta händer bara på film.
Trevlig läsning haha:

Personerna kan vi kalla Adam och Linda.

Linda och Adam har varit tillsammans i tre år. Efter två år tillsammans började det knaka i förhållandet och jag såg en skyldighet som vän att finnas där för båda. Ett stöd för att de var och är ett fint/gulligt par

Någonting började hända. Jag upptäckte att jag drogs till killar och funderade på detta ett tag. Tills jag blev kär i första killen. Vem var detta? Jo Adam!

Adam och Linda visste inte om detta.

Då jag hördes oftare och oftare med Linda blev Adam svartsjuk och vi två hamnade ibland i gräl på grund av henne. Jag ville verkligen att han skulle förstå att jag aldrig skulle ta henne ifrån honom. Vänner gör inte så helt enkelt. Det är riktigt svinigt.

Den dagen jag tog mig mod och berättade för honom att jag inte var straight, frågade han följande sekunderna efter:
Är det något mellan er två? Är du kär i henne? Är du helt säker på att du inte är kär i henne?

Ställer man den frågan precis efteråt? Haha.

För ett tag sedan berättade jag för honom hur det egentligen låg till.

Det var inte alls kul att bråka med honom om henne. Jag tog väldigt illa vid mig och vill nästan idag berätta hur påverkad jag blev av det hela. Hade jag vid tidpunkten tyckt om honom som vän hade jag brutit kontakten direkt. Man frågar/anklagar inte någon som ställt upp, om personen är ute efter ens flickvän.

Han fick väl världens chock när jag berättade hur det egentligen låg till.

Han vill fortfarande vara min vän. Det är jag glad över, men tror ni han känner sig en smula korkad just nu?

Inskickad av: Linus

När jag var 16 så började jag chatta och skriva mycket med folk på internet. Som liten ovetande översnäll plutt så kunde jag ofta ta mig vatten över huvudet när det kom till killar, man ville ju liksom bli kär och vara ihop..

En gång började jag skriva med en äldre kille på internet. (Han var 24 och jag var 16). Han skrev en massa om att han bodde halvtid i Usa och hade en dotter, sjöng mycket och tränade.. Ja jag kommer inte ihåg all skit som jag blev ilurad.. Iallafall så tyckte jag att han verkade asball, hade livserfarenhet och var typ en blandning av allt som jag tyckte var intressant.
Vi pratade från och till i typ ett halvår, först på spray.. Det var inte förrens typ någon månad innan vi träffades för första gången som han fick min msn.
Det var typ där som allting spårade ur, allt han hade sagt till mig visade sig vara lögn, han hade inget barn ( han hade skickat en bild till mig på en random unge), bodde inte halvtid i Usa och kunde verkligen inte sjunga, men det visste han inte själv och jag tror fortfarande inte att han vet det.

”Aja, whatever” tänkte jag. Det är ju lungt liksom, om det nu skulle visa sig att han hade bott halvtid i Usa så hade vi ju inte kunnat träffats, eller hur?
Sen så började vi snacka på msn. Han visade bild och jag borde f-n redan där ha slutat snacka med människan, han såg ut som en mupp rent ut sagt. Inga axlar och tja… Åsynen var typ att han bara var en mutation utav säl och människa. Men jag är så snäll att jag inte går efter utseendet. Efter att ha pratat ett tag på msn så ger jag honom mitt nummer och nu börjar vi ringa till varandra.

Som sagt så går allting fort. Vi har kanske pratat med varandra i en halv månad och under denna tiden har han försökt att ta sitt liv medans han har pratat med mig, ringt full och betett sig konstigt. Men ändå så träffas vi.
Dagen jag ska hämta honom från tågstationen kommer alltid att vara en mörk dag i min almanacka. Tusen frågor har ploppat upp i mitt huvud efter det; ”Varför vände jag mig inte bara om, varför hoppade jag inte bara in i bilen och sa till mamma att han inte var med, varför varför VARFÖR?!”.
Jag bara säger det rakt ut, han var två äpplen hög.. Jag själv är 152 men han var 150, hela hans huvud var typ halva hans kroppslängd.. Efter det här- vi diskuterade det ganska ofta- så trodde han att jag sjängde mig över honom och började strula med honom. My ass, jag hade snarare puttat honom..
Han stannade sedan en vecka hemma hos mig, varför vet jag inte. Vi hittade inte på så mycket, faktiskt..

Me vi kan väl ta en snabbgenomgång; Killen hade ljugit som as om allt, inklusive sin längd för mig (Han sa att han var typ 169) och likt förbannat valde jag att träffa honom, han hade grova psykiska problem och ville hela tiden bara ha uppmärksamhet.
Vi var ihop i tre månader efter det, sen pallade jag inte med hans psykbryt var och varannan dag och bröt upp.. thank God for that..

Ja, det var nog allt.. Skönt att få skriva av sig.. Tack

Inskickad av: Miika