För ca 2 månader fick jag kontakt med en kille via en dejting sida. Vi träffades IRL och tog en fika. Vi blev tillsammans.Jag plockade bort mitt medlemskap på sidan och han sa att han gjort detsamma.
För ca 1 månad sen så hälsade jag på en kompis som bor ca 10 mil ifrån mig. Då hon nyligen blivit singel så tipsade jag henne om att bli medlem på samma sida jag träffat min kille på. Jag hjälpte henne att komma igång och för skoj skull så sökte jag på det användarnamn min kille hade och döm om min förvåning så var han fortfarande medlem och stod som singel. Min kompis skrev ett meddelande till honom och han svarade skrev att han var singel. Jag funderade hur jag skulle göra om jag skulle berätta för min kille eller ej men valde att hålla tyst. Min kompis frågade om han ville ses för lite ”skoj” och det ville han. De bestämde tid och plats att han skulle åka och hälsa på henne. Dagen innan så åkte jag iväg till henne. Dagen efter då min kille skulle komma så följde jag med min kompis till stationen. Jag gömde mig så min kille inte skulle se mig. Han klev av tåget och gav min kompis en kram och när de gick ut från stationshuset så hoppade jag fram bakom dem. Min killes min var obeskrivlig. Han fattade nog att han var ”avslöjad”. Jag gjorde slut med honom bad han dra åt helvete….

Inskickad av: Emma

Well done! (reds. anm).

DETTA kan nog vara en av de galnaste datestorys som jag har läst. Sann? Njaee… lite väl weird kanske?
Han har ritat bilder också, vilket är ett plus.

Jag brukar skratta åt alla här som går på nitlotter, men nu är det minsann min tur att berätta! Hahaha

Hon var så söt och så fin, så rar och välbyggd, vi kan kalla henne Helena.
Helena och jag skulle gå ut på en sk date. En fika i godan ro, helt enkelt.
Vi pratar, vi flörtar, vi skojar och jag tror bestämt att jag har ”halva inne” som vi brukar kalla det.
Helena ska gå på toaletten. Hennes mobil ligger på bordet. Den ringer.
Jag får för mig att svara: ”Helenas mobil”
”Öh är Helena där?”
”Hon är på toaletten.”
”Okej… vem pratar jag med?”
”XxX heter jag, vem pratar jag med?”
”Hennes pojkvän”
”….”

Runt omkring där slutade hon vara rar.
Jag sa inget till hennes kille vem jag var, men tro att hon såg besvärad ut och stammade fram bortförklaringar när jag sa vem som precis ringt.
Ridån gick ner för den daten. Hepp!
Inskickad av: XxX

Man kan inte gå runt här i livet och vara rädd för allting, det funkar bara inte.
Men när jag läser vissa bikter och hör människor berätta ibland blir jag nästan mörkrädd. Att datea är kul. Det är roligt, underbart, men kan också vara att leka med elden. Drömprinsen kan vara en mardröm i disguise, det måste man också vara beredd på.
Jag har inte heller alla gånger tagit det säkra före det osäkra och visst har jag utsatt mig för situationer där jag i efterhand har tänkt ”hur i hela helvete tänkte jag?”.
Oftast, nästan alltid, går allt bra. Men varför vara dummare än vad man behöver vara?

Här är några små tips på hur man kan göra dateing-livet lite säkrare för sig själv:

Någon skall veta var du är.
Berätta för en kompis var du ska och till vem du ska. Ett sms med namn och adress. Ring/smsa innan du går och när du går därifrån. Be även kompisen ringa nångång under tiden och kolla läget. Det gör ingen skada och någon vet var de skicka polisen om du inte kommer hem.

Berätta en historia för dig själv.
Berätta om din date för dig själv i tredje person. ”Fia träffade en kille på nätet. De pratade en vecka och sen gick Fia hem till honom. Med sig hade Fia en flaska vin och hon var snyggt klädd.” Låter det bra? Safe? Vill du vara Fia? Låter det inte bra i dina öron kanske du ska re-groupa daten.

Bitcha upp dig.
Jag..öhm… kanske.. vill nog inte… men alltså.. ja.. hmm… Hamnar du i en situation som inte känns bra, bli en mega-bitch och bit ifrån. Det är inte alls lätt när man försöker vara en trevlig och behaglig människa som både säger tack och tindrar lite lagom. Men ett litet trevligt nej är inte lika klart som ett NEJ_FÖR_I_HELVETE! Bitcha ifrån om du inte vill, du bestämmer väl ändå själv?

Hellre safe then sorry.
Ett litet tecken, något som gör att du känner dig olustig eller tvekar. Lyssna på dig själv och reagera innan något sker. Ursäkta dig och gå hem. Ångrar du dig i efterhand så kan ni träffas igen, kanske ute på något ställe bland folk eller nånstans där det känns tryggt. Men överdriv hellre än underdriv om dina varningsklockor börjar ringa.

Hela Dig själv.
Att lämna iväg sin facebook och sitt mobilnummer och sin adress och var man jobbar/går i skolan/tränar/hänger går ofta i ett huj och innan man ens tänkt tanken vet den främmande människan ifrån krogen eller nätet exakt alla fakta om en. Det är oftast ingen som helst fara med det och om personen är funtad med huvudet upp och fötterna ner så kommer det inte bli några problem. Men det kan också vara dumt, i ytterst få fall. Vill du lämna ut allt detta hur som helst? Tänk efter vad du vill att andra ska veta om dig innan du ger ut för mycket info.

Ninja upp dig.
Det är synd att man aldrig lärde sig nån sån där kung-fu spark, och de flesta av oss går oftast inte omkring med ett par nun chukkas i bakfickan. Men min starka tro är att man skall slåss om man måste. Nu ska ni för gud skull inte tro att jag menar att ni skall pung-sparka och skalla er date vid minst lilla övertramp, men tänk gärna tanken innan. Vågar man fysiskt säga ifrån om man måste? Tänk tanken bara, förbered er lite mentalt på vad ni skulle göra om någon går på er fysiskt.

Reklamen.
”En kvinna skall kunna gå naken utan att någon gör något” Jajemen, i landet Låtsas. Tyvärr fungerar inte det riktigt så.
Att först sexchatta, sedan komma till daten iklädd ett skärp och ett par öronmuffar med texten ”I like it hard” kanske kan sända fel signaler om man inte är villig att löpa linan ut och då kan det uppstå en viss problematik. Nu var detta ett exempel med ganska så stor överdrift, men ni förstår nog vad jag menar. Gör inte reklam för er själva som inte kommer att stämma med leveransen, det brukar aldrig sluta bra.
Jag hoppas ni aldrig kommer att behöva hamna i någon olustig situation, men att vara förberedd är alltid bättre än att vara ångerfylld.

Jag ger upp nu, den här dejting-cirkusen man utsätter sig för är inget någon frisk människa borde utsätta sig för. Alla har väl en tendens att överdriva i sina profiler, men gränsen mellan en liten överdrift och rena lögner verkar ibalnd ganska tunn.
”Pluggar till advokat” – hon läste på komvux för att få bättre betyg för att sedan kunna söka juristlinjen.
”partypingla”- hon söp som en skogshuggare.
Men nu var det inte detta jag skulle bikta mig om, utan om dejten vi gick på.
Det hela börjar en lördagskväll, vi ska ses vid 19-tiden och dricka en drink ihop. Min vana trogen inför en dejt så duschar jag, sätter på mig några snygga kläder, kanske tar en liten drink för att komma i stämning, lyssnar på lite musik. Klockan halv sex får jag ett sms av tjejen där hon skriver att hon ville bara kolla så vi fortfarande var ”on”, jag svarar att det var vi och att det skulle bli trevligt. Hon svarar att hon ska svänga förbi en förfest och sen möta mig. Jag undrar lite i mitt stilla sinne vem som går på förfest halv sex och innan en dejt, men folk är olika, tänkte jag.
Jag sätter mig på bussen och åker in till stan. Får ett sms av henne igen där det står att hon blir nog lite sen då bussen inte kom i tid. Ingen fara på taket, bussar är inte alltid tillförlitliga, tänkte jag.
Jag kommer fram till mötesplatsen och väntar. Och väntar. Hon skulle ju bli lite sen, så vad är en kvart egentligen. Efter 25 minuter ringer jag upp henne och frågar var hon är. Hon är på väg, alldeles snart är hon framme säger hon. Okej, va bra, tänkte jag.
35 minuter försenad dyker människan upp. Det första som jag lägger märke till är två saker. Den första är att hon måste vara en duktig fotograf, för bilderna jag sett i motsats till vad som står framför mig kan inte sägas överensstämma. Men nu ska vi inte vara ytliga, tänkte jag. Det andra är att hon ser ganska full ut.
Vi kramas och hon ber så mycket om ursäkt. Hon pratar på och mina misstankar om hennes alkoholintag stämmer, hon har varit på förfesten och fått i sig en hel del.
Jag blir lite tveksam, men vi går ändå till en bar och beställer varsin drink.
Sen börjar det bli intressant på riktigt. Hennes studier, som jag skrev innan, var inte precis vad hon utgett de för att vara. Hon svär. Hon röker en massa och tvingar mig att gå ut som sällskap så jag får stå i kylan och andas in äckel-lukten. Blev jag kär eller, nej, det vill jag inte påstå.
När vi har druckit ett par drinkar så vill jag hem, detta var inget för mig. Hon vill däremot vidare och försöker övertala mig, men jag står på mig och vi skiljs. Hon går för att möta sina vänner istället. Klockan tre ringer hon och väcker mig och frågar om hon får komma hem till mig. Vänligt men bestämt tackar jag nej.
Hon skickar ett meddelande på msn dagen efter och frågar varför jag inte ville att hon skulle komma. Jag berättade för henne att hon inte riktigt var min typ. Då blev hon sur och tog bort mig från både msn och facebook. Inte mig emot.
Hoppet är det sista som överger en brukar man säga, men det börjar kännas som om jag snart är där. Normala fina flickor, var är ni?

Inskickad av: D.K

Åh en del är så pinsamma så man skäms åt dom!
Va ute på dejt med en kille jag lärt känna lite genom gemensamma bekanta, vi hade väl egentligen aldrig riktigt pratat med varandra, jag inser nu i efterhand att det bara nog var attraktion.
Men hur som helst. Vi går ut och killen snackar om hur mycket han knarkar (!)
Jag menar, vafan, alla får väl göra vad de vill och allt sånt, men han sitter liksom och skryter om hur mycket kokain han fick in i näsan förra helgen typ. Helt jävla sjukt. Jag gillar inte alls droger så jag bara nej tack….
Han tror han ska impa genom att vara cool och värsta knarkkungen. Han snackar om alla kontakter han har. Sorgligt pinsamt.
Jaja, inga mer dejter med han, vem fan vill ha nån pundare liksom?

Inskickad av: Mirella

Nu ska jag berätta det pinsammaste som har hänt mig….så här lyder denna lilla historia:

Jag träffade en kille ett tag, Robert, för lite ”dans i sängen” och just denna kvällen så skulle vi träffas. På dagen satt vi och skickade MMS till varandra för att hetta upp stämningen lite, ni vet..naken bilder m.m
I all upphetsing med bilder hit & dit så skickar jag iväg ett MMS till Robert, en helkroppsbild.
Efter en stund fick jag ett sms tillbaka där det stog ”oohh hos dig skulle jag vilja vara nu” (eller nåt i den stilen, kommer itne riktigt ihåg)
Tyckte inte det var hans stil att skriva, men kopplade inte direkt förän jag får nästa sms som löd ”inget svar?! =(”
Det är då jag inser att jag har skickat till fel Robert. Denna Robert jag skickade bilden till gick jag i samma klass med på gymnasiet o han var under skoltiden kär i mig. PINSAMT värre…
I panik skickade jag tillbaka och förklarade att jag hade skickat fel och han måste lova att inte säga det till någon och aldrig prata om det.
Men det var tyvärr inte över än.
Någon vecka senare träffar jag honom på en fest och pinsam tystnad uppstod.
Ett råd till alla med många som heter likadant…skriv efternamnet med…!!

Inskickad av: Super Pinglan

Nu behöver jag lite hjälp här… har ett litet dilemma, eller vad jag ska kalla det.
I lördags, alltså igår, var jag ute med mina vänner. Träffade en kille och det ena följde det andra och vi tillbringade natten ihop hemma hos mig.
Imorse var han lite vad ska man säga.. stram kanske. Distansierad. Och han gick hem ganska så fort.
Jag är inget proffs på one night stands så jag antar att det beteende kanske inte är så konstigt.
Men sen när jag skulle gå ut och handla mat kollade jag i plånboken och såg att det fattas pengar, eller snarare så tror jag att det fattas pengar.
Jag var inte helt nykter igår, men det var jag som betalade taxin och jag är nästan säker på att det var ca 300 kr kvar efter att jag hade betalat och nu var den helt tom. Letat i fickor och allt, men hittar dom ingenstans.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet vad han heter och hittade hans nummer på eniro och så, men kan jag beskylla honom utan att vara säker?
Eller ska jag bara glömma alltihopa?
Känns väldigt konstigt detta, jävla människor det finns! Har jag legat med en tjuv liksom..?
Inskickad av: Helt sjukt

Har dejtat ganska mycket efter ett ganska långt förhållande. Har träffat många trevliga killar så detta var jag inte riktigt beredd på…. Träffade en lite äldre kille (han 42 och jag är 33) på mötesplatsen och vi bestämde oss för att ses. Han hade precis blivit uppsagd från jobbet sa han och det var väl inte konstigt tänkte jag, finanskris och allt. Han hade en dotter från ett tidigare äktenskap och det var ju inte heller något konstigt, jag har inget emot att träffa någon med barn även om jag själv inte har några.
Vi bestämde oss för en middag och han sa att han inte gillade ”snoffsiga ställen”. Det var okej med mig, jag bryr mig inte så mycket om sånt, så vi beställde bord på en ganska alldaglig restaurang. När jag kommer dit står det en… ja vad ska jag säga… a-lagare? gubbe? en slafsig typ med stripigt hår utanför. Han ler direkt mot mig och kommer och ger mig en kram. Jag hade sett kort på honom och ja, kort kan ljuga!
Vi går in och sätter oss och jag vet inte vad jag ska göra. Det var minst sagt pinsamt och jobbigt. Jag ville inte ens titta på karln!
Vi beställer och han tjatar så öronen mina håller på att trilla av!
Han berättar om skilsmässan, om sin dotter som avskyr honom och alla möjliga privata ting. Han dricker i samma takt som han pratar och jag tuggar så fort jag kan så att jag ska kunna gå hem så fort som möjligt. När jag svalt sista tuggan ber jag om notan och han har fräckheten att vilja dela rakt av trots att han druckit mer än dubbelt så mycket som jag.
När vi ska gå vill han följa mig hem som en ”gentleman”. Jag vill inte att han ska veta var jag bor så jag tackar och halvt springer iväg.
Efter detta är jag mycket mer selektiv i vilka jag stämmer träff med!

Inskickad av: Fia

Min gode vän Jim efter att ha avnjutit en synnerligen god kalops..

- Va det gott?
- Det va som att bli pinkad på tungan av en ängel..

Skrattar fortfarande och kan för min själ inte sluta gråta än

Inskickad av: Tjorven