Ligger här i stillhet nu. Alldeles alldeles stilla. Och tänker. Grubblar. Funderar. Filurar.
Hur blev det såhär?
Varför gör man så urbota korkade saker?
 
Jag har alltid varit klantig. Mer eller mindre. Saker går sönder, tankar misslyckas, idéer kaanske inte alltid har varit dom bästa. Jag är på något sätt inte dum, absolut inte. Men för att klyscha Nalle Puh så har jag ibland lite otur när jag tänker.
 
Tex.
Så skulle jag diska hemma hos mina föräldrar en gång. Jag tänkte va lite snäll sådär. Men jag hittar inget maskindiskmedel till maskinen. Tänkte att YES förmodligen går lika bra, så jag fyller det lilla facket med medlet. Tänker att ”Hmm, det är nog inte lika starkt” så jag sprutar i lite extra för säkerhets skull.
Long story short- vi hade skumparty i köket och mamma va måttligt road när hon fick köpa en ny diskmaskin.
 
Eller den gången när jag skulle köra ifrån en parkering och inte minns att jag parkerat framför en stock. En stock man inte såg inifrån bilen. Men man hörde och kände den inifrån bilen, efter att jag lagt i ettan och tryckt på gasen.
 
Men att ramla lite är inte så farligt. Otur, klanteri. Klackskor är vackra men svårmanövrerade. Ibland blir det bara lite fel, för vissa oftare än för andra.
Så de så.