Igår var det min födelsedag. Efter att ha legat sjuk i halsfluss en vecka var jag äntligen frisk nog att ta mig ut i civilisationen igen. Och jag tänkte att ett litet födelsedagsfirande var det rätta sättet att återanpassas på.
Vi partajade i vanlig ordning och hamnade på ett av avenyställena. 
Ett tag in på kvällen ska jag gå och möta en kompis. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte var full, jag hade fått i mig ett par drinkar, men jag hade koll, så att säga.

I Göteborg finns det en jäkla massa spårvagnsspår. I princip överallt i dom centrala delarna. Jag ska korsa en gata och lyckas på något vis fastna med ena klacken i spåret, ramla, slå upp det ena knäet och totalstuka den andra foten.

Min första dag som 24 åring har jag således tillbringat på akuten. Jag har röntgat. Dom har klämt, petat och dragit i min ballongfot.
Jag får inte belasta foten i huvetaget, jag kan inte gå utan kryckor.
Jag är helt invalidiserad! Alltså jag kan inte gå. Det gör ont som bara den och foten ser ut som en orm som svalt en kanin, om ni fattar.

Som tur är har jag en alldeles underbar vän som ställde upp som riddare och såg till att jag kom till akuten. Han mer eller mindre bar mig ut till en taxi när jag inte kunde gå i trapporna. All kärlek till dig för det.

Men nu ligger jag här igen. Helt oförmögen till att göra något. Den där tanten jag ville hyra skulle komma väl till pass nu!

Happy jävla Birthday…

Klantig. Det är jag, har alltid varit och kommer alltid att vara. Men det suger mest när klantigheten resulterar i fysiska skador. Men man har ju slutat blivit förvånad på äldre dar, denna gång hade ju inget gått av iaf.