Det är ett väldans tjat om Anna Anka överallt.
Hon har tagit sig in i även min hjärna och jag skojar med killen om att Anna Anka kan slänga sig i väggen när jag har städat eller fixat fint hemma. Alla verkar så arga på henne, att hon har dålig kvinnosyn, att hon hennes liv är att vara hushållerska åt sin man etc. Må så vara, kanske ser vi igenom en fasad och ser hur det verkligen är eller vad det nu är vi inbillar oss att vi vet om henne och hennes liv. Men vad spelar det för roll?
Hennes val, hennes liv, hennes syn på världen.
Feministisk politisk korrekthet med barnlediga pappor och pansarvagnar i högklackat är inte, och borde inte vara, en sanning. Oavsett vad massan tycker är det största vi har i vår existens det egna fria valet.
Vill man leva för en man, så ska man få det. Feminismen har halkat så fel och så snett om den enda kvinnosyn man får ha ska vara ”den rätta” och det enda sätt kvinnor ska leva på ska vara ”självständigt”. Frihet. ”Jag får inte- jag kan inte” är inte bra åt något håll.
Anna Ankor, Sverigedemokrater och fan och hans moster, säg vad ni tycker och lev som ni vill, vi kanske inte kommer att tycka om det men utan frihet har ingen något.

Sen är det alltid kul att det finns offentliga människor som gör oss förbannade, näthat är lite allmän-terapi och vredes-ventil. Varje gång en ny Linda Rosing eller Anna Anka dyker upp gnuggar man sina händer och hånler. ”Diiig ska jag tycka så innerligt illa om varje gång jag läser Aftonbladet mouhahaha”